Just nu sitter jag på Expresso house och njuter av en vit mocka latte, så gott måste jag säga:) Sitter även och lyssnar på musik och skriver detta inlägg:) 

Jag kom hem för en liten stund sedan, har varit i Grimeton sen i går sen eftermiddag och det är så skönt att få komma iväg och hänga med fina människor:) Men att behöva ta medicin för att kunna ta sig till och från är en annan sak, men än så länge har det gott bra men ändå jobbigt samtidigt.  Skönt att slippa få dem riktiga panik/dödsångest attackerna jag kan få när jag åker iväg från min trygghet som är staden till närhet av hjälp. Men det är för mig att jobba vidare med mig själv för att kunna börja leva som en vanlig människa. Som kan ta sig långt i från sin trygghetszon utan problem och medicinering, har nog jobbit en liten bit på vägen med det men långt kvar innan jag har kommit till mitt mål.

Att kunna sitta så här på ett kafé och blogga och dricka en härlig god kaffe är riktigt mysigt, skönt att Expresso house i Varberg har en sån skön miljö och bra personal som gör att man trivs här:)  

Hej till er Marias läsare!

Jag som fått äran att gästblogga heter Madeleine Stenberg och är 34 år, men kallar mig för Orsakullan på bloggen. Om jag ska beskriva mig själv är jag en tänkare med många bollar i luften. Jag har lätt för skratt, men är samtidigt oerhört känslig. Jag är en typisk HSP-personlighet och umgås gärna med nära vänner, och är trevlig men reserverad mot resten.
Jag blev gravid som nittonåring och blev mamma när jag var tjugo. Tiden då jag blev gravid var jag deprimerad, hade precis haft en blodpropp och var arbetslös. Jag hade hoppat av gymnasiet ett år tidigare och var absolut inte den som borde bli mamma.
Men med ett plus i min hand beslutade jag mig för att förändra mitt liv. Jag fick en ungdomspraktik jag gick på under graviditeten, och ett halvår efter sonen fötts så började jag jobba extra inom vården. När sonen var tio månader började jag läsa in gymnasiet på distans, och hoppade sedan på högskolan vid 23 års ålder.
När jag var 28 år var jag examinerad lärare, och vid 31 års ålder utbildade jag mig till doula i Stockholm med inriktning mot Föda utan rädsla.

Vid en ålder av 32 fick jag utmattningssyndrom och var sjukskriven. Så våren när jag fyllde 33 beslutade jag mig för att byta arbetsplats och börja jobba närmare hemmet. Jag hoppade då även på en utbildning i Västerås på Mälardalens högskola för att bli specialpedagog. I skrivande stund har jag precis avslutat mitt första år på programmet.
Så mina slutgiltiga rader för er som inte orkat läsa allt.

Jag är 34 år, mamma till en snart fjortonårig son. Fick honom när jag var 20 år gammal, är utbildad lärare, förskollärare och doula. Studerar till specialpedagog och bloggar på: www.saramadeleine.se min Instagram hittar du på: https://www.instagram.com/saramadeleine/ .

P.S jag svarar på alla mina kommentarer i bloggen, och besöker och kommenterar alltid tillbaka till dem som skriver en kommentar hos mig. Hoppas vi ses i min blogg!

Kramar Madeleine

 

Hur upplever du dagens hjälp inom psykiatrin?

 

Jag själv har kämpat och kämpar fortfarande med mig själv och jag har inte upplevt psykiatrin så bra, då jag har blivit slängd fram och tillbaka och inte alltid orkat sätta ner foten att nu får det var bra och att nu får ni ta tag i det.

Alla har inte den orken att sätta ner foten alls och vissa kanske har stöd vid sin sida av närstående som kan hjälpa en vid såna tillfällen. Men alla har inte den möjligheten och står där själv.

Men sen finns det barn ungdomar, men säkert äldre som inte vågar be om hjälp och det är även dom man ska hitta innan det går till det negativa för dom.

Men många  i dagens samhälle vet inte riktigt hur dom ska tacka någon som mår dåligt men då kan man som person fråga personen om den vill att man ska hjälpa dem att hitta någon som dem kan prata med eller någon som kan fixa att dom kan komma till någon som kan hjälpa dom.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra något eller hur?

 

Jag ger inte inte upp själv att hitta den hjälp jag behöver, än så länge har jag fått hjälp med en liten del av mitt problem men har fortfarande det stora problemet kvar och står tyvärr i kö till en psykolog inom kbt. Tyvärr så är det lång väntan inom detta och många kanske inte orkar vänta länge.

Men det finns inte så mycket att göra för att skynda på denna kö, psykiatrin är ett tufft område att jobba inom men det behövs alltid folk för detta.